Studenternas fel att jag lämnar Univ nu

Sedan ett par veckor har studenter frågat mig varför jag lämnar Universitet. Känner att det är läge att förklara. Men frågan kommer ta tid att besvara så jag väljer att besvara den i flera (och kommande) bloggposter. Jag börjar med dagens post där jag kommer ta mig an en följdfråga jag fått av några studenter sista veckan.

Varför har jag dröjt så länge med beslutet?

Under en konferens, foss-north.se, i våras snackade jag med en vän Zeeshan (twitter, blog). Jag gjorde faktiskt en intervju med Zeeshan men lyckades inte spara den. Suck! Under samtalet (och intervjun) slog det mig hur mycket jag uppskattat och lärt mig av programmerare som jobbar inom FOSS (Free and Open Source Software) och att jag längtade tillbaka till intelligenta och intensiva samtal om kod, programmering i stort men även om IT. Kände ett sug att gå tillbaka helt och hållet till industrin. Trots detta drog jag mig för att ens tänka på att lämna Universitet. Jag började rota i vad som höll mig kvar och fastnade vid följande saker:

• flexibla arbetstider
• kul och givande att vara lärare – att få jobba med studenter som vill lära sig

En del saker som anses vara fördelar med ett jobb på ett universitet bemöter jag här:

• långa lov – jo, visst skulle man kunna vara borta “en del” över sommaren och jul. Men vare sig min vän och kollega Rikard eller jag anser det vara moraliskt rätt att göra så samt att vi vill hålla så bra kuser som möjligt. Därför väljer vi att t ex ta fram eller finslipa material inför kurser. Om ni tror jag snackar skit om att jobba med material, kolla på Juneday Statistics. Så det här med att man kan, utan att någon bryr sig, ta lång semester är inget argument för att stanna. Man borde säga upp sig, eller åtminstone skämmas, om man tycker så. Jo då, det borde man –  det är skattebetalares pengar vi jobbar för!!
• karriärmöjligheterna – jo, men visst. Om man vill skriva artiklar. Skjuter upp kommentarer om detta till senare.
• stimulerande och intellektuell miljö – hmm, skjuter upp även detta lite granna.

Att jobba på ett Universitet, eller annan arbetsplats, innebär att man får förhålla sig till den kultur som råder där. Och det är just där skon klämmer (mer om detta i senare bloggposter). För min del, alla andra gör säkert samma sak, har jag hela tiden fått väga det positiva med att jobba på universitet med det negativa. Och i samband med en rad beslut, under vår och höst, på min institution känner jag att det positiva inte längre väger över. Tyvärr väger det över en hel del åt det negativa en hel del. Mer om det senare.

Den kick jag fått när jag fått vara med er studenter när ni lär er IT och programmering, skriver egna appar och kan diskutera programmering har varit, och är, enorm. Så himla skönt att se hur gnistan infunnit sig hos några. Senast idag blev jag ställd mot väggen med svåra och inteligenta frågor om nätverk. Underbart! I dag fick jag också min favoritfråga två gånger, som lyder typ så här:

Vad tycker du jag skall läsa mer nu … innan nästa kurs?

Det här var så kul så jag vill lära mig mer.

Shit. Alltid lika kul. Och här är problemet eller kanske snarare skälet till att jag dröjt med beslutet, trots att det negativa faktiskt vägt över sedan en tid.

Orsaken att jag dröjt med beslutet är alla ni studenter,

som gör att jag har världens mest givande jobb!

Jag, tillsammans med Rikard, har fått så himla mycket av våra studenter och elever (och nu menar jag inte Whiskey-flaskan eller öl-korgen) i form av feedback. Jag publicerar inte de fina kommentarer jag fått genom åren då de kanske är skrivna av studenter med vanföreställningar om både Rikard och mig. Men stort tack ändå för all fin uppmuntran genom åren. I brist på annan uppmuntran (mer om detta senare) har era fina kommentarer varit viktigt för att inte tappa självförtroendet men samtidigt förödande då jag skjutit upp beslutet att satsa på något annat. I dag ropade någon på mig på stan varpå jag vände mig om och fick en kram av en tidigare student. Shit, när den behövdes som bäst.

Och ändå väljer jag att inte fortsätta. Mer om detta senare.

Denna bloggpost är i all sin enkelthet en förklaring till att mitt beslut dröjt och också min egna hyllning till alla studenter jag haft genom. Megatack!!!

 

 

… nu är det dock inte så att jag lämnar helt och hållet – jag är tjänstledig för att göra något annat. mer om allt sådant senare. Nu skall jag fundera påvad jag skall göra i november och framåt. Kanske dags att klippa sig och skaffa ett jobb?